Okej, så här är det: Det finns normer. Olika samhällen har olika normer och det är normerna som sätter ramarna för människorna i samhället.

Normen i Sverige och många andra västerländska länder är man, vit, hetrosexuell, monogam, cis och utan någon form av funktionsvariation. Är du allt detta anses du vara bra och normal och kan gå igenom livet utan att behöva förklara din existens. Faller du däremot utanför ramarna på någon av punkterna förändras förutsättningarna. Är du kvinna "är" du lite svagare, lite sämre och lite mer av ett objekt. Är du homosexuell "behöver" du komma ut och fläka ut ditt sexliv för släkt och vänner. Har du en något mörkare ton i hyn "kan du vara" allt från terrorist till tvångsmässig våldtäktsman. Ovs osv i all oändlighet.

Det jag önskar att folk kunde komma till insikt med och acceptera innan de gav sig in i politiska diskussioner om människovärde är att de troligtvis tillhör normen på ett eller annat sätt. Att de i vissa situationer faktiskt är de som sitter med fördelarna på sin sida, och att det blir vad man gör det till.

Till exempel:

Om du är cisman och jag diskuterar feminism med dig handlar mina feministiska tankar inte om att jag tycker illa om dig som person. Jag behöver inte ens veta något om dig som person - eller så vet jag allt om dig och tycker om dig/tycker illa om dig av andra anledningar än att du är just man.
Vad jag däremot vet - och som jag önskar att du också kunde ägna en tanke åt ibland - och som jag tycker illa om är att du är normen. Någon bestämde för längesen att du är måttstocken mot vilket allting ska mätas, och bara det faktum att du har en snopp medan jag inte har det gör att jag ska ges ett lägre värde.

I den situationen kan du reagera på fel sätt, och säga saker som att "det är faktiskt synd om män också" eller "det är inte lätt att vara man heller, om det är det du tror!".

A) Jag som feminist vill motverka traditionella könsroller som är skadliga för både män och kvinnor. Fatta det.

B) Diskuterar vi hur kvinnor förtrycks i ett patriarkalt samhälle är det inte läge att börja prata om de stackars männen. Hade vi pratat om trädgårdsskötsel hade du inte oförhappandes gått över till att prata om den senaste Tarantino-filmen. Håll dig till ämnet, tack. 

C) Viktigast av allt: Acceptera att du representerar normen. Jag hatar inte dig för att du är en norm-människa. Ingen av oss har kunnat välja vad vi föddes som, men vi kan båda reflektera, problematisera och ta ställning till oss själva och det vi representerar. Vill du tycka synd om dig själv för att du blivit den du blivit så kan du absolut göra det, men tryck inte ner människor i din omgivning genom att förminska deras upplevelser och prioritera ditt eget gnäll.

Jag är också norm. Jag är vit, jag är cis, jag är tillräckligt hetro för att ha valt att leva huvudparten av mitt liv med en man. I diskussioner om rasifierades eller HBTQ-personers upplevelser har jag således inte mycket att komma med. Jag vet inte hur det känns att bli tvångskönad, att bli utsatt för hat på grund av sin sexualitet eller att tvingas utstå rasism. Men jag kan lämna plats åt och lyssna på de som vet av egen erfarenhet, jag kan anpassa mitt beteende och mitt språk för att bättre tillmötesgå dessa människor och på så sätt visa stöd för deras kamp att bli rättvist bemötta av folk i sin omgivning.

Att vara norm är inte något fult; det blir vad man gör det till. Reflektera över dig själv, din plats i och din påverkan på samhället. Lyssna på de som står utanför normen.

Sluta förminska andra människor genom att föra deras talan åt dem; ta istället ett steg tillbaka, knip för en gångs skull igen och lyssna. Du lär dig så mycket om både dig själv och din omgivning på vägen. Och hjälper till att göra världen lite bättre.

Jag är för kvotering. Så jäkla mycket för. För för för.

Jag har alltid varit för kvotering. Magkänslan har sagt att det har varit rätt men jag har aldrig kunnat motivera min åsikt. Förrän nu, tack vare alla fantastiska feminister som sprider sin klokskap på nätet.

Hur många gånger har jag sagt att jag är för kvotering och fått höra

"Men alltså, kvotering är ju feeeeel. Det ska ju vara den som är mest koooooompetent som får jobbet jöööö!"?

För många, I tell you.

Men okej, låt oss reda ut detta en gång för alla.

Ja, självklart ska den som är mest kompetent få jobbet! Alla vill väl ha den mest kompetenta personen som finns tillgänglig? När jag går till doktorn vill jag såklart att det är den mest kompetenta läkaren som möter mig. När jag går på restaurang vill jag att den mest kompetenta kocken ska ha lagat min mat. När jag flyttar in i ett hus vill jag att det ska ha byggts av de mest kompetenta byggnadsarbetarna. Självklart.

Men varför börjar man diskutera kompetens i relation till kvotering? Att kvotera handlar ju faktiskt om att ge företräde för någon med kompetens men även med till exempel ett annat kön än traditionella arbetare inom samma bransch, inte att ge företräde för totala fuck ups.

I runda slängar femtio procent av Sveriges befolkning består av kvinnor. Samtidigt innehas bara tolv procent VD-posterna i vårt land av kvinnor.

Är det sannolikt att män är så mycket mer kompetenta till VD-poster än kvinnor? Är det sannolikt att det bara är en sådan liten andel kvinnor som är intresserade av en VD-tjänst?

Jag tror inte det.

Men jag tror att det är väldigt sannolikt att de som rekryterar folk till VD-poster är, mer eller mindre omedvetet, väldigt traditionsbundna och, mer eller mindre omedvetet, sållar bort kvinnor i urvalsprocessen eftersom de, mer eller mindre omedvetet, anser att män är bättre lämpade för just VD-poster.

Och i det perspektivet ser man två saker.

Dels att kvotering redan pågår och har pågått väldigt länge inom väldigt många områden - för att tillsätta höga poster med enbart män på det sätt som krävs för att skapa en sådan snedfördelning är faktiskt inget annat än kvotering, medveten eller inte.

Och dels att man, genom att oreflekterat kvotera män enligt gamla traditioner och fördomar faktiskt riskerar att missa den som är just mest kompetent (för det kan ju faktiskt vara en kvinna!).

Jag tror snarare att kvoteringsmotståndare i grund och botten är rädda. Rädda för förändring och rädda för att förlora privilegier som man vet finns där men som man aldrig pratar om eller låtsas om. För om man pratar om privilegier så synliggör man dem, och om man synliggör dem kan man ofta behöva ifrågasätta dem. Och det, mina vänner, det är läskigt.

För att poletten ska kunna trilla ner lite snabbare hos er andra än den gjorde för mig: Läs Lady Dahmer och förundras över hennes fantastiskitet!

I våras började jag läsa en del feministiska bloggar och gick med i ett par feministiska/genusrelaterade grupper på Facebook. Sedan dess har jag fått en hel del nya insikter och lärt mig mycket om både mig själv och samhället i stort. De senaste två veckorna har jag framför allt tänkt mycket på två fantastiskt bra ord jag lärt mig och som jag anser att varje människa borde ha långt fram i sin mentala ordbok.

Dubbelbestraffning

Kvinnor utsätts för dubbelbestraffning utan att det diskuteras eller problematiseras, och det är oerhört provocerande och nedvärderande.

Exempel: en kvinna som inte tvångsmässigt ägnar sig åt hårborttagning i armhålor, på ben, i skrevet eller på andra ställen är äcklig, okvinnlig och allmänt vidrig. Samtidigt är en kvinna som tvångsmässigt ägnar sig åt hårborttagning i armhålor, på ben, i skrevet eller på andra ställen en svag individ, offer för förtryck och någon som borde skärpa till sig och stå upp för sig själv.

En man som ägnar eller inte ägnar sig åt hårborttagning på diverse ställen på kroppen ger folk fan i, han kan väl själv få välja vad han vill göra med sin kropp?

En kvinna som inte väljer att vara hemma med sin bebis i cirka minst ett år är en självisk, förfärlig och oansvarig mamma som försummar sitt barn och bara tänker på sin karriär. Samtidigt är en kvinna som väljer att vara hemma länge med sin bebis ett viljelöst offer som går in i en försvagande kvinnoroll och faktiskt får skylla sig lite själv för att hon får lägre lön och sämre karriärmöjligheter än sina manliga kollegor.

En man som väljer att inte vara hemma med sin bebis mer än absolut nödvändigt är det ingen som ifrågasätter. I bästa fall kan han rent av ses lite som en ansvarsfull hjälte som försörjer familjen. En man som väljer att vara pappaledig längre än han enligt staten måste är en ansvarsfull hjälte som är närvarande med sina barn.

Get the picture? I många situationer är det som kvinna snudd på omöjligt att göra rätt, samtidigt som männen i samma situation till och med kan få beröm för sitt agerande. Hur sjukt?

Oknullbar

Detta ord är min nya ledstjärna, Ordet över alla ord, förklaringen till så många år av ångest och självdestruktivitet.

Jag har läst ordet flera gånger de senaste tre månaderna, men det var först för två veckor sen som jag förstod dess fulla innebörd; två veckor sen polletten trillade ner.

I diskussioner med feminister tar feministmotståndare ofta till den klassiska "men du/feminister är bara feta/fula/håriga/äckliga/gapiga/har fått ligga för lite [underförstått: med män]". Översatt: "Ingen vill ligga med en sån som du, du är oknullbar."

Och det uppenbara svaret på den kommentaren är: "Ja, och?"

Kvinnor som diskuterar feminism och därmed (oftast) beter sig väldigt "okvinnligt" (dvs sitter inte ner och håller käften) reduceras ofta till (nedsättande kommentarer om) sitt utseende och sin sexighet. Varför? VARFÖR?! Var i mitt utseende, var i andra människors syn på mig som ett objekt sitter min kompetens, min retoriska förmåga, mina analyser, mina åsikter, mitt värde som människa?

Jag ska tala om det för dig. INGEN JÄVLA STANS!

Jag har ofta reducerat mig själv och mina tankar om mig till min knullbarhet. Utan att någon sagt det rakt ut till mig har jag förstått att det är min kropp och mina yttre attribut som sätter värdet på mig. Ju mer jag liknar en typisk fotomodell - slät hud, platt mage, jämn solbränna, perfekt smink - desto större är mitt värde. Och på samma sätt minskar mitt värde ju längre från den bilden jag kommer.

På samma sätt har det alltid varit oerhört viktigt med kläder. En urringning som är sexig utan att vara slampig - inbjudande utan att visa allt - en kjol som är kort utan att vara för kort, kläder som är tighta utan att vara för tighta.

För att vara sexig och inbjudande är min enda uppgift som kvinna, att vara något en man kan vilja dela säng med är det som bestämmer mitt värde som människa.

Och HUR SJUKT är inte det?! SJUKT! Mitt värde har INGENTING med min kropp att göra! Om jag så är blek som ett lik, väger trehundra kilo och har så mycket finnar att man inte ens kan se min näsa i ansiktet på mig, så är jag fortfarande en människa! Det är fortfarande samma hjärna som sitter i mitt huvud; jag skulle visserligen vara en människa med andra erfarenheter än de jag har idag, och jag skulle förmodligen ha en lite annorlunda syn på världen, men jag skulle fortfarande vara EXAKT LIKA KAPABEL som jag är idag.

Och jag är jävligt kapabel. Därför ger jag fullständigt fan i min knullbarhet från och med för två veckor sen.

Jag är inte intresserad av inviter från okända män, jag är inte intresserad av att vistas bland människor som dömer mig utifrån mina yttre attribut. Jag är intresserad av att umgås med människor som tycker om mig för den jag är. Som också ger fullständigt fan i min knullbarhet.

Alltså borde jag som mer oknullbar automatiskt bli av med oönskade element i min tillvaro. Länge leve oknullbarheten!